sen natt igen...

Ja då var de ännu en sen natt...knäna värker, huvudet dunkar i takt med Daft punk, och jag mår allmänt gräsligt.
Och jag förstår inte, men jag känner ett ofantligt sug efter en cigg å en storstark...

Den här dan har varit rätt så bra ändå. Ställde larm kl 11...somna om vakna kl 14.39. var tänkt jag skulle fira min "morfar", inte för att han är min riktiga morfar och jag lär aldrig kunna se honom som de, men ja sket i det... kände att jag inte hade ork.
Skyllde på mensen...nog för att den är så gått som över.

För att vara ärlig, så klarar jag inte av att träffa honom. Han får mig hela tiden att känna mig utanför. alla i min familj kan tala eller förstå finska...och den enda han talar är...*suck* finska...så man sitter där och hör hur dom pratar om något och har roligt, medan en själv varken fattar bu eller bä.
Alltid lika roligt... sen så vill morsan å farsan att jag ska hälsa på honom, jag säger goddag och sen går jag...de är min och min morfars konversation...

Satte mig å dega framför datorn, snacka med några vänner. tog sen och plockade undan lite skräp. nog för att de finns mycket som behöver fixas.
Ringde sen en polare å flumma me honom...saknar mina vänner uppe i Norrbotten...måste ta och fixa så man åker upp och hälsar på dom nära å kära där uppe.
han sa att han skulle ta och ringa imorgon...får se hur de blir.

Försökte få tag på min pojkvän, men han tyckte tydligen inte att man ska svara när ens flickvän, sen snart fyra år tillbaka, ringer.
Han är ganska osmidig av sig, han har sagt ett flertal gånger att han ska ringa..men han göra de så gått som aldrig...eller så ringer han vid 21, så man hinner prata med honom i några timmar.
Nog för att jag inte vet om de är så mycke prat, får fråga honom vad han gör, lyssna när han diskuterar saker med sin familj, för att han sen sitter tyst och väntar på att jag ska börja prata. Börjar fundera om man ska skita i att prata med honom ett tag och se om han kan ta insijativ till att ringa eller prata på msn.
förstår ibland inte varför jag stannar kvar hos honom.

Vi hade ett litet uppehåll kring påsken, och en kille, som så smidigt är en av min killes polare, bjuder hem mig över påskhelgen.
Vi hade pratat ganska mycke på msn, och vi båda hade börjat tycka om varandra ganska ordentligt. Vi börja prata i telefon och jag kände att de kanske var så att jag igentligen skulle vara med honom istället, för han verkade verkligen bry sig om mig.
Vi sa att vi älskade varandra, även om de kändes lite påtvingat från hans sida, men trots de lät jag honom hållas för jag trodde att jag verkligen kände så för honom.

När jag väl kom fram till honom, så var de som om någon satte igång en siren, inte mycke olik den som hörs vid bomb varningar, i huvudet på mig.
Och de enda ja kunde tänka var "Vad gör du? Är du dum i huvudet? Ska du kasta bort 3 år på en förälskelse?" Jag försökte hålla god min, han verkade inte upptäcka något och fortsatte vara gulligullig med mig.
Och jag förstår inte hur han lyckades...men de kändes som om man var som ett häftplåster, en liknelse kan finnas i hur en 3åring ropar "mamma mamma mamma mamma" hela tiden då dom vill något, och de utan att ens vara i samma rum som mig.
Dan innan jag ska åka hem igen, så känner jag att jag måste berätta för honom hur ja känner, då ja inte vill ljuga för honom. STORT MISSTAG.
Jag berättar för honom att jag är ledsen att jag inte kan vara en flicka han hoppades på att jag skulle vara. och att jag hoppas han kan fortsätta vara en vän, osv...
Dagen då jag ska åka hem, säger han bara "T-banan har du där borta du tar blåa linjen in till city och sen är de skyltat till tågstationen" och mer eller mindre kickar ut mig.
Jag som är där för första gången hittar inte ens till T-banan. Ringer då till min pojkvän och ber honom ringa sin morsa så hon kan köra mig till tågstationen.
Med nöd och näppe hinner jag med tåget, knappt har jag kommit in så börjar den rulla.
Några dagar senare pratar vi på msn och han säger att han inte kan förlåta mig och att han nog inte kan se mig som en vän längre.

Så jag sa rakt ut att jag inte förväntade mig att han skulle förlåta mig, för jag vet att de jag gjorde kunde tyckas grymt och kall hjärtat. Men att jag verkligen trodde att jag älskade honom och att jag inte visste att känslorna inte var annat än en tillfällig förälskelse. Sen om han tyckte att jag hade lekt med hans känslor så bad jag om förlåtelse. Men hur de än skulle gå, så skulle jag ändå älska honom som en vän.

Men nu efter ett tag så blir jag bara argare och argare på honom. För inte fan kan han sätta hela skulden på mig. Som sagt "de krävs två för tango"

Min pojkvän och jag diskuterade i några dagar och han sa att de var bättre att jag kom fram till hur ja känner nu när vi är pojkvän å flickvän, än om de hade varit under tiden när vi är gifta.
Han förlät mig, men jag vet inte om ja kan riktigt förlåta mig själv... får se hur de blir me de...

Nää nu orkar ja inte gnälla mer på mitt liv, ska se om man kan somna.
ha de