orkar man mer?

varför skulle de bli så här?
kunde de inte bara flyta på? varför ska allt vara så helvetes svårt?!

som ni kanske anar så mår man inte i tipp i topp...
fick reda på för några dagar sen att man inte för något bidrag från socialen...bara för att man var för sen me att skriva in sig hos arbetsförmedlingen...med en dag..
så nu har man två hyror på 4k som hänger över mig...en elräkning på ca 1k, sen en skuld till hyresvärden på ca 2k...sen 5k som man e skyldig csn....
sen till råga på allt... får man höra från föräldrarna att dom vill skicka mig till psykolog...smart plan...med tanke på att den senaste psykologen mer eller mindre sa att allt e mitt fel att de blev som de blev...

önskar ja kunde ta en båt, en bil ett tåg...vad som helst och bara försvinna...försvinna långt bort från allt. långt bort från kronofogden, långt bort från föräldrar som tycker att man mer eller mindre är värdelös..och långt bort från människor som man sårar bara genom att andas

hade en hyfsad helg...killen som ja gillar, han var på besök. de var jätte härligt..han kramade om mig och de kändes som om allt bara försvann...önskar ja kunde stanna kvar i den stunden. och bara vara
men nej då, föräldrarna ska ropa på en och göra si å så... ville skrika åt dom att dra åt helvete eller bara springa från huset å ta honom med mig.
sen samtidigt, skickar exet sms...vissa av dom gjorde mig rent utav arg....medans vissa var så sorgliga att jag ville släppa allt och springa till honom för att trösta honom och de e då ja mins att ja kan inte göra de längre. han är inte min pojkvän längre, han sumpade chansen då han inte visade mig någon uppmärksamhet under nästan 3 veckor...om inte mer.
han kramar kändes fram tvingade och jag kände mig allmänt i vägen...

men nu, när de finns en potentiell motståndare, då blir han som värsta påfågeln och försöker på alla sätt han kan fånga mitt intresse. och ja har märkt att mitt intresse inte var långt borta...och ja skäms över de...
ja har gett bort mitt hjärta till två....och om ja ska vara ärlig så vill ja inte ha tillbaka de...

så nu sitter man här, ensam...övergiven
ja vill inte förlora dom....men ja vet att ja kommer göra de
antingen han som känns som någon som är ämnad för mig, men som verkligen förtjänar något bättre
eller så han som kan såra mig så djupt att ja kan gråta mig till sömns men som lika snabbt tröstar om mig och lyfta mig högt över molnen
eller i värsta fall...dom båda
nog för att dom båda skulle ha de så mycke bättre utan mig

orkar ja välja? lr ska ja låta mina och deras känslor rinna ut i sanden, lr ska ja bara försvinna?...