mitt liv

sitter här och begrundar lite smått över mitt liv.
ja kan inte säga att ja blir glad eller ledsen över de som har hänt mej. känner mej mer neutral.
funderar lite på om ja vill ha barn än.
och om ja ska vara ärlig...jag vet inte. visst blir ja de, så självklart behåller ja barnet.
men de ja vill ha just nu...de e en kram...och någon som låter mej gråta ut.
känns som om någon har satt en kork i min känslo-utlopps-rör....eller va man nu ska kalla de.
saknar dom stunder när ja var yngre då ja tog å skrek för allt jag var värd. känner hur de bubblar långt nere i magen bara vid tanken på att gå ut å bara släppa ut all spänning. all frustration.
om ja mins rätt så mådde jag bäst när jag hade fått "ryta"
ungefär som ja tror jorden (om den var en person) känner sej när ett åskoväder har dragit förbi.
som när alla delar av en kropp är redo för att ta in ny energi.
saknar den känslan...varför ja inte kan gå ut å ryta?
antar att ja e rädd för vad folk ska tänka

men borde ja de?
ja menar ingen känner mej här...hmm får se om ja gör något åt de här i veckan.

saknar okami...
men har kommit fram till att de e bäst att ja redan nu har ställt in mitt tanke sätt som så att han har någon annan.
hur smärtsamt de än är...men ja vet att de e bäst för oss båda.
men ja vet oxå att om han håller om mej och viskar sweet nothings i mitt öra så vet ja inte....
nej! kan inte tänka så...
han är en vän...min bästa vän...en vän ja älskar mer än mitt eget liv....åh gud...ja e körd...