tyst

då sitter man här
men volymen nästan på max på musiken. men ändå kan de inte hålla tillbaka tyssnaden. hur ja saknar å höra ljudet av andra, höra skratt, eller helt enkelt andetag.
trodde aldrig att de skulle kännas så här att vara ensam.
att bo tillsammans med någon har verkligen satt sina spår.
minns hur ja störde mej på att ryu satt och spela data spel, framför att spendera tid me mej. men nu inser jag att ja saknar de. de var hans sätt att vara me mej. *ler* fan va ja saknar honom just nu...han leende, hans skratt och hans barnsliga upptåg.

men ja saknar även något annat...längtar så mycke efter att barn...och dels därför som ja inte vågar ta testet. är rädd att ja inte ska vara gravid. är ja inte de kommer ja garanterat bryta ihop i tårar när ja e ensam i mitt rum.
vill de så hett...men ryu...han vill inte, inte nu...de e för tidigt, vi har inget jobb, ingen ekonomi att tala om, vi har ingenstans å bo...de e helt enkelt för tidigt.
men för mej så känns som problemen så små...för ja vet att vi skulle klara oss, ja vet att allt skulle ordna sej. och jag tror att jag skulle må bra av att ha ett barn.
ja känner de inne i mej, jag vet att mina humör svängningar skulle avta.

de känns som om att ja i mina tidigare liv, aldrig fick möjlighet å föda ett barn, eller att barnet dog i tidig ålder, eller att ja dog i barnafödsel. ja ärligt talat hungrar efter ett barn. vill så gärna ha ett och de gör mej bara argare att ryu inte tror att ja e redo...
men hur vet man att man e redo eller inte?