krossad

ja då har man fått svaret. okami älskar mig inte längre. han har hittat en annan. e förvånad hur bedövad man kan bli när man får höra att en person som man älskar inte älskar en tillbaka längre.
hoppas hon är god nog för honom...är hon inte de och sårar honom så kommer jag jaga upp henne och göra att hon önska att hon aldrig sårat honom.
för i mina ögon som är han är min tvillingsjäl vara sig han vill de eller inte.
för jag visste redan från hans beteende att han hade någon annan.

det som gör mig förvirrad är ändå att jag känner mig lättad samtidigt som jag känner hur mitt hjärta fick sig en törn. och smärtan är stor men samtidigt är de inte lika mycket smärta som jag kände för att jag höll honom kvar på sidan av allt.
skammen skar som en glödgad kniv igenom mitt hjärta och min själ. och jag antar att jag höll kvar mina "klor" för att dom stunder som jag fick ha ensam med honom kändes verkligen så underbara att jag var rädd för att dom skulle aldrig ha inträffat om jag släppte taget om honom.
jag vet att jag var egoistisk som gjorde som ja gjorde men, vad skulle du ha gjort i min plats?

döende

jag tror inte okami älskar mig längre...den insikten smärtar mer än va ja någonsin hade kunnat anat att de skulle göra...
jag antar att ja måste förskjuta mina känslor för honom, även om de är som att förskjuta en del av sig själv.
antar att de blir till att gråta sej till sömns inatt igen...

jag börjar fråga ut mig själv om det verkligen var rätt att låta honom åka iväg...varför kunde jag inte för en gång i mitt liv varit girig och hållt honom kvar hos mig. rösterna i mitt inre skriker att han har lessnat på mig, att jag aldrig kommer se honom igen, att han har slängt bort mig.
han kommer väll göra som Fredde...och glömma bort mig...för varför skulle han komma ihåg mig?
ja är inget annat än ett simpelt kjoltyg, en slampa...lät fotad och enkel att få i säng...

jag försöker så gott jag kan slå undan allt men jag vet att snart så kommer jag inte orka längre och då kommer jag inte se på okami på samma sätt igen...jag kommer troligen hata honom till en början, för att sedan vara likgiltig och begrunda allt han säger och gör och försöka komma fram till vad det är han vill. om han vill skryta, känna sig bättre då han får reda på hur "fattigt" mitt liv är eller bara få någon och vräka ur sina problem på...precis som Fredde...

mitt liv känns redan så fattigt...och ja känner hur ja börjar falla och de här gången är de inte ovissheten om någon fångar mig som oroar mig utan möjligheten att jag inte kommer ta den utsträckta handen.

känner hur jag dör mer och mer innombords av skräcken över att förlora min tvillingsjäl....

djupt saknad..

...sitter och kämpar me tårarna...läset just i okamis andra blogg att han kanske inte (troligen inte) kommer tillbaka från australien...
ja visste att de skulle hända men ändå hoppades jag att de inte skulle hända...och de gör ont...så ont att ja vill slita ut mitt hjärta och stampa sönder de bara för att slippa känna något...
de känns så fel att förlora sin tvillingsjäl...när man just har hittat den...

men om de är de han vill så ska ja inte hindra honom. ja ska inte hålla honom fast vid löftet han gav mej när han skulle åka, att han skulle komma tillbaka.
livet går vidare...även om de blev lite jobbigare...

en sista måltid

sitter här, med kniven i handen...är verkligen intresant hur ingen tror en när man säger att man ska ta ens liv..
får nog dock ta och välja en ny kniv, den här var slöare än slö.
och föräldrarna har kommit med pizza...är inte särskilt hungrig...men ja antar att ja borde hålla skenet uppe.
för i kväll slutar jag existera...det är inte värt att leva längre nu när jag inte får ha okami i mitt liv...han har skurit av all kontakt med mig, msn fb och troligen telefon...han sitter nog och deletar mina bilder och mitt telefon nummer från sin mobil och dator...och de kanske är för de bättre. varför ha bilder av någon som inte finns längre i ens liv...eller ett nummer som man aldrig mer kan ringa...

måste gå upp nu innan dom misstänker något

ska vänta på dej okami. om jag så får vänta tills världen gå under.

låsa in

från och med denna stund ska jag aldrig mer låta någon få reda på de tankar som snurrar i min skalle. jag ska låsa in allt i min själ, jag ska gömma undan dom och ska aldrig mer låta dom såra någon igen även om det äter upp mig inifrån, även om de resulterar i att jag tar mitt eget liv.
ingen annan än jag ska få veta de tankar som stormar i mitt inre...aldrig mer ska DU bli sårad

pest eller kolera

idag har varit en jobbig dag.
har mest spenderat min tid gråtandes i sängen, fick tvinga i mig maten. det är jobbigt att hålla skenet uppe även när man är hemma. är glad att mitt rum e praktiskt taget ljudisolerat när jag har dörren stängd...
när jag låg där och grät som bäst så börja jag fundera på om det var så värt att fortsätta finnas. jag menar, efter 10 år så kommer knappt någon komma ihåg en. och ingen skulle inrätta en minnes dag för mig...inte för att jag vill de, men det är dagens sanning. jag är bara en annan rubbad person i detta idiotiska samhälle för att inte tala om värld.
känns nästan som om samhället skulle dra nytta av att man dör. en mindre som snyltar på de.
i alla fall, jag ligger där och helt plötsligt när jag nuddar tändaren i fickan så får ja impulsen att tända eld på sängkläderna, vira in mig i det brinnande täcket och sen bara brinna upp. jag slutar tvärt gråta och sätter mig raskt upp i sängen och går upp och snor en cigarill från morsan och går ut och drar två halsbloss som går rakt till skallen. och yrseln får mig som att vakna upp och jag inser att inte fan ska jag låta samhället slippa undan mig.
sitter en stund ute på brunnen och går sen in och känner mig mycket bättre

pratar en stund med ryu, som somnar i örat på mig...och tar och spelar lite world of warcraft.

där jag hinner prata med okami en stund ^^
har verkligen saknat honom...har inte pratat så mycket den senaste tiden med honom...
tror lite av min deppighet ligger i det, för de känns som om han sakta men säkert byter ut mig mot någon där borta i Australien, till en vän som är närmare...
men jag antar att jag borde skaka av mig de hela...kan inte sitta här och deppa ihop för att han hittar någon annan att skratta med...jag vill att han ska vara lycklig. och jag skäms över de faktum att jag är avundsjuk på alla han är med där borta...
tittar jag på några av hans bilder på fb så kan jag inte annat än säga att de gör ont...jag blir arg på de faktum att jag blir arg över att han är med andra och är glad. skulle inte vara förvånad om det är ungefär så här de känns när man får reda på att någon man älskar är otrogen...jag hatar de faktum att jag vill slå ner dom andra i bilden...vare sig det är en tjej eller en kille...känner hur en del av min själ vrålar så högt att de ringer i öronen "HAN ÄR MIN!! BORT FRÅN HONOM!!" och i mina tankar så tänker jag olika elaka kommentarer om dom andra på bilden
antar att jag måste trampa ner, hacka sönder och gömma undan alla mina känslor för honom, bortsett från dom vänskapliga. för jag vet inte om jag klarar av mycket mer av de här...hatar att jag är så svartsjuk av mig...för ingen tycker om någon som e överdrivet svartsjuk.

och de som smärtar mest är det faktum att jag kanske inte kommer kunna kalla honom corazon längre...för mitt hjärta klarar inte av mer...bara tanken av att han ens sitter och håller om någon annan får mina tårar att falla och det gör fysiskt ont i kroppen. och jag blir galen av sorgen..
om det fortsätter så här så kommer jag nog dö av sorgen av att få reda på att han har hittat någon annan..

så okami...jag låser upp dina bojor nu och jag ger tillbaka ditt hjärta, för du vet som jag att vi kommer inte få varandra i det här livet. och jag vet att jag kommer hata mig själv tills jag dör för det här. men jag kan bara hoppas på att jag hittar dig i nästa liv...
jag kommer alltid älska dig...men jag måste tänka på vad som e bäst för mig och min hälsa...
i detta nu är jag glad över att du inte kan se mig nu, för jag skulle aldrig kunna gå igenom med det här med dig ansikte mot ansikte...
...förlåt mig...

vadå speciell?

sitter här och funderar lite över de "vänner" har sagt över åren. säger hur snäll och rar jag är, och hur dom kan lita på mig och hur jag tänker på andra före mig själv...
men nu sitter man då här...de enda som håller tystnaden borta är ljudet från spotify. msn är igång...men ingen skriver något. på fb kan några få lämna ett meddelande lite då och då...men annars är de tyst.
och ja antar att dom inte märker vilka som loggar in eller ut...men något kan man väll skriva så man inte känner sig som om man är den enda som försöker hålla kontakten.
de känns som åren i byn hel om igen. alla ler och säger att dom är ens vänner när man är ensam med dom, men så fort någon annan är där så får dom en och känna sig som femte hjulet, som ligger där i bagaget under golvet av bagageutrymmet och kommer endast fram om ett av hjulen försvinner.
jag antar väll att jag är paranoid, och dom få som läser de här kommer väll skriva extra snälla saker till en för att bevisa att man betyder massor för dom.
för att sen efter kanske en veckas tid glömma bort en igen.

själv försöker jag hålla kontakten med folk så gott jag kan. för varje vän är en extra bror eller syster.
men varför fortsätta när man kanske inte betyder så mycket för andra?
gör att man börjar fundera på att försvinna ett tag från msn, wow, fb ja till och med bloggen kanske till och med mobilen för att sen komma tillbaka efter en tid och se hur många som lägger märke till en eller har tagit bort en från sin vänner lista...
för vem vill vara det femte hjulet?