jag tror inte okami älskar mig längre...den insikten smärtar mer än va ja någonsin hade kunnat anat att de skulle göra...
jag antar att ja måste förskjuta mina känslor för honom, även om de är som att förskjuta en del av sig själv.
antar att de blir till att gråta sej till sömns inatt igen...
jag börjar fråga ut mig själv om det verkligen var rätt att låta honom åka iväg...varför kunde jag inte för en gång i mitt liv varit girig och hållt honom kvar hos mig. rösterna i mitt inre skriker att han har lessnat på mig, att jag aldrig kommer se honom igen, att han har slängt bort mig.
han kommer väll göra som Fredde...och glömma bort mig...för varför skulle han komma ihåg mig?
ja är inget annat än ett simpelt kjoltyg, en slampa...lät fotad och enkel att få i säng...
jag försöker så gott jag kan slå undan allt men jag vet att snart så kommer jag inte orka längre och då kommer jag inte se på okami på samma sätt igen...jag kommer troligen hata honom till en början, för att sedan vara likgiltig och begrunda allt han säger och gör och försöka komma fram till vad det är han vill. om han vill skryta, känna sig bättre då han får reda på hur "fattigt" mitt liv är eller bara få någon och vräka ur sina problem på...precis som Fredde...
mitt liv känns redan så fattigt...och ja känner hur ja börjar falla och de här gången är de inte ovissheten om någon fångar mig som oroar mig utan möjligheten att jag inte kommer ta den utsträckta handen.
känner hur jag dör mer och mer innombords av skräcken över att förlora min tvillingsjäl....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar