idag har varit en jobbig dag.
har mest spenderat min tid gråtandes i sängen, fick tvinga i mig maten. det är jobbigt att hålla skenet uppe även när man är hemma. är glad att mitt rum e praktiskt taget ljudisolerat när jag har dörren stängd...
när jag låg där och grät som bäst så börja jag fundera på om det var så värt att fortsätta finnas. jag menar, efter 10 år så kommer knappt någon komma ihåg en. och ingen skulle inrätta en minnes dag för mig...inte för att jag vill de, men det är dagens sanning. jag är bara en annan rubbad person i detta idiotiska samhälle för att inte tala om värld.
känns nästan som om samhället skulle dra nytta av att man dör. en mindre som snyltar på de.
i alla fall, jag ligger där och helt plötsligt när jag nuddar tändaren i fickan så får ja impulsen att tända eld på sängkläderna, vira in mig i det brinnande täcket och sen bara brinna upp. jag slutar tvärt gråta och sätter mig raskt upp i sängen och går upp och snor en cigarill från morsan och går ut och drar två halsbloss som går rakt till skallen. och yrseln får mig som att vakna upp och jag inser att inte fan ska jag låta samhället slippa undan mig.
sitter en stund ute på brunnen och går sen in och känner mig mycket bättre
pratar en stund med ryu, som somnar i örat på mig...och tar och spelar lite world of warcraft.
där jag hinner prata med okami en stund ^^
har verkligen saknat honom...har inte pratat så mycket den senaste tiden med honom...
tror lite av min deppighet ligger i det, för de känns som om han sakta men säkert byter ut mig mot någon där borta i Australien, till en vän som är närmare...
men jag antar att jag borde skaka av mig de hela...kan inte sitta här och deppa ihop för att han hittar någon annan att skratta med...jag vill att han ska vara lycklig. och jag skäms över de faktum att jag är avundsjuk på alla han är med där borta...
tittar jag på några av hans bilder på fb så kan jag inte annat än säga att de gör ont...jag blir arg på de faktum att jag blir arg över att han är med andra och är glad. skulle inte vara förvånad om det är ungefär så här de känns när man får reda på att någon man älskar är otrogen...jag hatar de faktum att jag vill slå ner dom andra i bilden...vare sig det är en tjej eller en kille...känner hur en del av min själ vrålar så högt att de ringer i öronen "HAN ÄR MIN!! BORT FRÅN HONOM!!" och i mina tankar så tänker jag olika elaka kommentarer om dom andra på bilden
antar att jag måste trampa ner, hacka sönder och gömma undan alla mina känslor för honom, bortsett från dom vänskapliga. för jag vet inte om jag klarar av mycket mer av de här...hatar att jag är så svartsjuk av mig...för ingen tycker om någon som e överdrivet svartsjuk.
och de som smärtar mest är det faktum att jag kanske inte kommer kunna kalla honom corazon längre...för mitt hjärta klarar inte av mer...bara tanken av att han ens sitter och håller om någon annan får mina tårar att falla och det gör fysiskt ont i kroppen. och jag blir galen av sorgen..
om det fortsätter så här så kommer jag nog dö av sorgen av att få reda på att han har hittat någon annan..
så okami...jag låser upp dina bojor nu och jag ger tillbaka ditt hjärta, för du vet som jag att vi kommer inte få varandra i det här livet. och jag vet att jag kommer hata mig själv tills jag dör för det här. men jag kan bara hoppas på att jag hittar dig i nästa liv...
jag kommer alltid älska dig...men jag måste tänka på vad som e bäst för mig och min hälsa...
i detta nu är jag glad över att du inte kan se mig nu, för jag skulle aldrig kunna gå igenom med det här med dig ansikte mot ansikte...
...förlåt mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar