gör ont

har ja gjort något fel igen?
har ja sagt något fel?
är du arg på mej?
varför känns de så kallt allt de du säger...
vad e fel?
varför håller du mej utanför..
önskar ja kunde tala me dej...saknar dej så...
de värke innom mej....vill bara höra din röst...

Tvivel

kan inte låta bli att tvivla
finns det någon annan
betyder jag något
hatar mitt hjärta
fylld med tvivel och tvekan.

är jag bara till besvär?
borde jag försvinna
hur mycket vänlighet och kärlek jag än ger till andra...
så får jag näst intill inget tillbaka
vill försvinna
långt bort och inte komma tillbaka förän någon ber mig

tvivlar att någon kommer be mig..

Untill you see

I wish I could give you
What you need
See you smile
Like never before

But you don’t even see
The things
I am willing
Willing to give you

The tears they fall
Like rain in spring
Will the sun shine
Shine upon my heart

Until then
The tears will fall
Until you see
Me

självmord

fick nyss höra från en väldigt kär vän att hon överväger att ta sitt liv...de kändes som all livsork försvann ur mej.
ja ser henne som en syster, hon är en stöttepelare som är väldigt kär för mej. och nu så kanske hon försvinner...
vill inte att hon försvinner, vill inte...försvinner hon så försvinner jag...

2010-2011

snart går vi in i ett nytt år.
jag har lovat mig själv att jag ska vara en helt annan människa.
ja ska vara stolt, stolt över att jag inte riktigt passar in, men ändå passar in mer än alla andra.
jag ska bli friskare, nyttigare och mer självständig än va ja någonsin trodde att jag skulle vara.

jag ska gå mot mitt mål med stormsteg, jag ska kliva över de små hinder som tycktes så stora innan.
jag ska bli författar/konstnär/biolog/designer/djuruppfödare/moder. jag ska bli allt och mycket mer.

den lilla naiva flickan har vuxit sig stark.
även om jag har blivit kuvad många gånger så visar jag mina tänder ännu en gång.
den här hyndan är stark till sinne och vilja. och om du inte aktar dig så sliter hon strupen av dig.

jag ska göra det till min gyllene regel att bemöta alla som de vill bli bemötta.
morrar du så morrar jag tillbaka, ler du så ler jag tillbaka...attackerar du...jag dödar dig.
ska aldrig mer slicka någons stövel. gillar du inte att jag står upp för mig själv? spring och göm dig. för annars får jag upp vittringen av ditt svek.

en ny Magdalena har stigit ur askan.
och den här kommer inte gå ner utan strid..

oro

varför känns det som du drar dej undan...frågar mej gång på gång vad det är jag har gjort fel...vill göra allt för dej...vill inte att du lämnar mej...inte igen...
snälla säg att jag har fel...snälla säg att ja misstolkar allt...vågar inget säga till dej rakt ut...för jag är rädd för svaret...
känns som om allt jag säger till dej möter ett likgiltigt sinne...har någon annan stulit ditt hjärta ifrån mej...önskar, hoppas och ber att du ska komma tillbaka till mej...älskar dej så...

säg att du älskar mej än...snälla säg att jag oroar mej i onödan som jag alltid gör
...min älskade okami...

Saknad

saknar dej...saknar dej så de gör ont i själen...

...

kärlek e inget för mej...

duga

varför duger ja inte...

Del av det dåliga i ditt liv

gjorde idag ett graviditets test, det var negativt. jag var väll glad över det...eller jag vet inte.
ljög för Ryu att allt var bra, skämtade bort allt. men jag kände hur skräcken tugga djup inne i mitt hjärta. tänk om jag är steril...tänk om jag aldrig ska få hålla lilla Ossi i mina armar. aldrig höra hur han försöker förklara något med den oskuldsfullhet som barn har. tänk om jag aldrig får höra Maria sjunga.

jag önskar mig ett litet barn så gärna att det gör ont i hela min själ.

just nu önska jag att okami var här...önskar han höll om mig och bara vara med honom...just nu bryr jag mig inte i om han skulle se mig gråta se mig svag...jag vill bara vara med honom.

fast jag tror inte att han vill se mig. har inte hört något från honom på ett bra tag.
antar att han har mycket för sig...
önskar så mycket att jag fick höra hans röst, jag mins knappt hur den låter...
hatar de faktum att jag har varit så kylig mot honom, önskar jag kunde prata med honom 24/7
önskar jag kunde åka till honom och bara glömma allt skit och stress som hänt mig nu i sommar
men vad säger att han skulle vilja träffa mig...

för jag är en del av det liv han lämna kvar här...och jag skulle bara föra med mig dåliga minnen...nej det är nog bättre så här.
han har det bättre utan mig, för jag känner det i djupet av mitt hjärta.
han mår bra och är lyckligare nu än då han lärde känna mig

Sommar av stress

då var denna sommar över. och jag kan inte vara gladare
visst de var bra till en början...men sen när jag började på graffiti Mariestad så började de sakta men säkert bli en sommar av stress

under den här sommaren har jag fått uppleva hur det är att bli utnyttjad till fullo. jag fick göra typer av arbete som, gå ut med sopor där min "chef" bodde, gå ut med hennes hund och lyda hennes minsta vink.
vilket resulterade sakta men säkert till att ja inte orka mer och tog till kniven. varför? har jag ingen aning om...
de enda jag mins är sekunden innan ja tar kniven och sekunden efter jag har skurit mig själv.
självklart gick jag så fort ja kunde till arbetsförmedlingen för att be om att få sluta där.
fast jag skulle nog inte ha gjort de om inte ryu pucha på mig

just nu känner jag mig tom som om inget har någon mening. jag vill vara ensam men ändå inte jag vill ta livet av mig själv men ändå inte
den här sommaren har fått mig att inse att jag lever endast för att göra andra till lags. jag har ingen talan. alla säger åt mig att göra si och göra så. och jag lyder utan att blinka.

ja vill inte längre

Den här månaden kommer bli tung

om jag bara sluta "leva" och gå som ett tomt skal...skulle någon märka?
skulle någon märka att leendet är fejkat att skrattet är falskt.
skulle någon stanna upp och fråga vad som är fatt?
skulle någon lyssna till det jag har att säga.

alla drar från olika håll
medan jag går i cirklar
försöker hitta den väg som är min
försöker hitta det som är mitt "kall"

jag ser hur alla springa iväg
iväg till sina liv
till sina platser i livet
men var är min?

är det att slitas
slitas itu av alla andras viljor
slitas itu av andras glädje.
slitas itu av mitt hat till er.

varför älska när alla kräver att du ska älska en
varför andas när alla kräver att du ska andas med andra
varför gå när alla kräver att du ska gå själv
varför finnas när alla kräver att du inte finns

Vill inte vara kvar

känner mig trött...jag är trött på allt här i Sverige...jag är trött på att känna hur allt rusar förbi utan att jag hinner reagera...jag är trött på att folk beklagar sej över sina liv och klandrar mig när jag berättar att mitt inte är tipp i topp...

saknar Okami just nu mer än någonsin...inte bara för den kärlek han en gång gav mig...men oxå för den vänskap som fick mig att inte känna mig så hopplös.
önskar han var här med mig...saknar han röst...kan knappt komma ihåg hur den är...bara tanken får mig att nästan gråta...

han har nämnt att han ska komma tillbaka till norden under vintern 2012...kommer han se mig på samma sätt som innan han åkte...eller kommer det bara vara spänt och vi inget säger till varandra.
jag är orolig att jag kommer inte våga se honom i ögonen, i rädsla för de ja kommer se...eller kommer jag hålla mig på avstånd och se på när dom andra skrattar och jag avvaktar. ler lite då när han ser och skrattar tillsammans med dom andra

jag undrar om han förstår den smärta som jag känner inombords, den skam som fyller min lilla ynkliga själ..heh just nu är jag glad att han inte är här..hade han vart de så skulle jag börjat gråta för längesen

om jag kunde så skulle jag resa, vara borta i nån månad, bara glömma all stress och försöka hitta mig själv igen...men skulle jag våga?

Åter fall

har börjat göra illa mig själv igen...allt känns bara så meningslöst. för vem skulle egentligen sakna mig?

känner extrem ångest så got som varje dag...
har tryckt ner allt eftersom jag inte har någon att prata med om allt.

har lärt känna en kille från England...han är väll lite lätt krävande, men jag gillar hans sällskap. eftersom han har en tendens å bli deprimerad fort så låter jag honom "köra" med mig. vilket påminner mig lite om tiden då jag blev mobbad av Natalie, vilket ger mig lite lätt ångest

nåja ska se om ja kan hålla mig från att ta till kniven

min dörr

...vad ska jag tro...
ska jag tro på hoppet
eller ska jag slå dövörat till

du sa dina känslor fanns kvar
men du sa även att
de inte fans kvar

kanske är detta en lögn
kanske är det jag som hoppas
kanske de är bara svammel

kan inte låta mig hoppas
vill inte bli sårad igen
vill inte gråta mer

vill inte klandra mig själv
jag vill inte
jag vill inte uppleva det igen

den dagen
du står vid min dörr
och säger det

då kan jag tillåta mig tro

Värt?

sitter här me tårarna strömmande ner för mina kinder och jag frågar mej sj är de lönt å fortsätta leva?
alla säger att dom bryr sej...för att sen hugga en i ryggen...eller är de en sj som gör att dom väljer att hällre göra de än vara ens vän?
och ja frågar mej sj om de e ens lönt att ha en blogg...vem bryr sej om en medelmotta som jag...inget i mitt liv är hälften som spännande som de som händer okami
skulle inte förvåna mej om han har armarna om någon söt flicka i detta nu...även om de gör ont i hela min kropp att veta att hon inte är jag...så är ja glad. genom att han inte har mej i sitt liv annat än som en person som sitter vid sidan och hejjar på så kan ja inte skada honom...han e lyckligare utan mej...kanske ännu lyckligare om ja försvann...
alla skulle nog må bättre för hur viktig kan en vara. en person som ingen pratar me om inte hon öppnar sin mun...

att bara ta och försvinna, de lockar verkligen när man inser hur ensam man verkligen är.

ja är så rädd...och vet inte vem ja ska vända mej till...innan så har ja vänt mej till okami...men jag kan inte göra de längre...jag har ingen rätt...så allt ja kan göra är att trycka ner allt. kapsla in de...glömma bort...och böna å be att kapseln aldrig brister...

hatar de faktum att allt påminner om honom....alla låtar, alla ord...alla andetag...jag hatar att han så lätt fångade mitt hjärta...jag hatar att jag inte kan glömma...
hatar att ja inser att ja nog inte kan leva utan honom...utan hans kärlek så är livet inte värt å leva...

om jag fick en till chans...

prata med okami i natt...vi prata om allt som är och har vart eller ja nästa allt.
jag har fått reda på att han verkligen inte har några romantiska tankar gällande oss två.
jag är bara en väldigt nära vän för honom..de är allt.
jag sa till honom att jag är lycklig så länge han är lycklig. ja skulle inte gå så långt å säga att de var en lögn. men jag vet att jag skulle vara lyckligare om det var med mig han var lycklig.
men jag vet nu att det inte kommer vara så...aldrig någonsin. jag brände dom broarna när jag inte visade honom hur mycket jag egentligen ville vara med honom...

hatar mig själv för att jag aldrig berätta för honom hur mycket han betydde för mig. och hur jag ville bara höra från hans läppar att han ville att jag följde med honom...istället visade jag bara en stor lögn.
jag skrev å sa att jag var nöjd...men jag var allt annat än nöjd.

livet känns verkligen meningslöst just nu...allt ter sig så grått. jag räknar dagarna som går med ett fejkat leende...för jag vet att mitt hjärta kommer inte klara av allt detta så länge till...

jag må älska ryu...men jag kommer nog aldrig älska honom lika mycket som jag älskar okami...när ja sluter mina ögon så är de hans händer jag känner, han läppar hans doft...och de smärtar mig att veta att jag aldrig kommer känna det igen...aldrig mer kommer jag få se in i hand underbara ögon, aldrig mer kommer jag få se han le mot mig som han gjorde förr, aldrig mer känna hans underbara kyssar som fick de att kittlas under huden på mig...

om jag fick chansen och sola tillbaka tiden så skulle jag inte tveka och säga till honom att jag följer med honom, att jag inte vill lämna hans sida, att jag vill vara hans om han låter mig...

men nu får jag stå här med mitt val...kanske sakta men säkert kommer jag älska ryu lika mycket som okami...eller så kanske jag bryter av allt och sen sakta tyna bort...

känner mig kall och död...önskar du var min...

kärring

jag vet inte hur jag ska börja, jag vet knappt hur jag ska sluta...
jag vet att ja måste släppa taget om mina känslor för okami...men jag kan inte...jag vet att mina känslor inte är besvarade...men måste jag glömma mina känslor när dom känslorna har gjort mig så lycklig att livet verkligen har känts värt å leva.
men nu...nu känns allt grått och meningslöst...

jag vet inte hur många tillfällen som jag har önskat att han bett mig bli hans...men sen har vi börjat bråka och jag inser att han förtjänar bättre och jag tar tre steg tillbaka...

igår när jag vakna, lite smått dimmig efter vodka shots dagen innan. så funderade jag verkligen om någon egentligen skulle sakna en om jag inte klev upp ur sängen...tänk om jag skulle bara stanna kvar i sängen, tyna bort för att sen somna in.
och de hela blev inte bättre när okami var arg på mig för att jag hade stört honom genom att ha skickat ett meddelande i fyllan...och jag insåg att han troligen inte skulle sakna en. inte om han blir så arg för ett meddelande...han verkar verklige inte ha så höga tankar om en längre...
jag antar om han läser de här inlägget...vilket jag inte tror att han gör...för varför ska han bry sig? han tjänar inget på de, de är bara trams som en manipulerande satmara skriver...

antar att de e därför alla sticker...för eller senare..

oooch nu börjar jag förstå dom sticker...allt jag gör är å gnälla...*suck* nu känns de verkligen som alla tjänar på att ja tynar bort...en mindre gnällande kärring...

Ode de förlorad kärlek

borde egentligen sova..men kan inte sluta undra.
om jag hade valt dig istället, skulle vi fortfarande vara ihop nu. om jag hade aldrig berättat hur jag kände för dig, skulle det fortfarande gjort lika ont.
försvann din kärlek för mig lika fort som natten blir till dag, eller skulle den ändå tagit slut.

jag vet att jag inte får känna, jag vet att jag inte får hoppas.
kommer du fortfarande leta efter mig i nästa liv, eller nöjer du dig med att fått äga mig en kort stund i detta. grät du när du tog ditt beslut, eller blev du lättad.
önskar du att du kunde vrida tillbaka tiden, eller önskar du att den hade gått fortare.

sorg river mitt hjärta, men inge tårar faller. jag bär min sorg med ett leende ty jag är lycklig. lycklig att få ha gett min själ och halva mitt hjärta. håll den nära, håll den hårt. en dag skall jag komma för att be att få tillbaks, tillbaks den lycka du en gång gav mig.

jag undrar slog hon bort dina tankar av mig med en enda blick, eller ville du bara glömma. har ditt hjärta glömt bort mig, eller slutar de slå ett slag vid tankar va mig. saknar du de stunder vi haft, eller önskar du att de aldrig hade hänt.
är corazon fortfarande smeknamnet mitt, eller har du gett den till någon annan.

kalla mig galen kalla mig naiv. men jag vet att du en dag skall komma tillbaks till mig. även om det inte är i detta eller nästa. så kommer jag vänta med mitt brustna hjärta
för även om den är förlorad så är du min kärlek

krossad

ja då har man fått svaret. okami älskar mig inte längre. han har hittat en annan. e förvånad hur bedövad man kan bli när man får höra att en person som man älskar inte älskar en tillbaka längre.
hoppas hon är god nog för honom...är hon inte de och sårar honom så kommer jag jaga upp henne och göra att hon önska att hon aldrig sårat honom.
för i mina ögon som är han är min tvillingsjäl vara sig han vill de eller inte.
för jag visste redan från hans beteende att han hade någon annan.

det som gör mig förvirrad är ändå att jag känner mig lättad samtidigt som jag känner hur mitt hjärta fick sig en törn. och smärtan är stor men samtidigt är de inte lika mycket smärta som jag kände för att jag höll honom kvar på sidan av allt.
skammen skar som en glödgad kniv igenom mitt hjärta och min själ. och jag antar att jag höll kvar mina "klor" för att dom stunder som jag fick ha ensam med honom kändes verkligen så underbara att jag var rädd för att dom skulle aldrig ha inträffat om jag släppte taget om honom.
jag vet att jag var egoistisk som gjorde som ja gjorde men, vad skulle du ha gjort i min plats?

döende

jag tror inte okami älskar mig längre...den insikten smärtar mer än va ja någonsin hade kunnat anat att de skulle göra...
jag antar att ja måste förskjuta mina känslor för honom, även om de är som att förskjuta en del av sig själv.
antar att de blir till att gråta sej till sömns inatt igen...

jag börjar fråga ut mig själv om det verkligen var rätt att låta honom åka iväg...varför kunde jag inte för en gång i mitt liv varit girig och hållt honom kvar hos mig. rösterna i mitt inre skriker att han har lessnat på mig, att jag aldrig kommer se honom igen, att han har slängt bort mig.
han kommer väll göra som Fredde...och glömma bort mig...för varför skulle han komma ihåg mig?
ja är inget annat än ett simpelt kjoltyg, en slampa...lät fotad och enkel att få i säng...

jag försöker så gott jag kan slå undan allt men jag vet att snart så kommer jag inte orka längre och då kommer jag inte se på okami på samma sätt igen...jag kommer troligen hata honom till en början, för att sedan vara likgiltig och begrunda allt han säger och gör och försöka komma fram till vad det är han vill. om han vill skryta, känna sig bättre då han får reda på hur "fattigt" mitt liv är eller bara få någon och vräka ur sina problem på...precis som Fredde...

mitt liv känns redan så fattigt...och ja känner hur ja börjar falla och de här gången är de inte ovissheten om någon fångar mig som oroar mig utan möjligheten att jag inte kommer ta den utsträckta handen.

känner hur jag dör mer och mer innombords av skräcken över att förlora min tvillingsjäl....

djupt saknad..

...sitter och kämpar me tårarna...läset just i okamis andra blogg att han kanske inte (troligen inte) kommer tillbaka från australien...
ja visste att de skulle hända men ändå hoppades jag att de inte skulle hända...och de gör ont...så ont att ja vill slita ut mitt hjärta och stampa sönder de bara för att slippa känna något...
de känns så fel att förlora sin tvillingsjäl...när man just har hittat den...

men om de är de han vill så ska ja inte hindra honom. ja ska inte hålla honom fast vid löftet han gav mej när han skulle åka, att han skulle komma tillbaka.
livet går vidare...även om de blev lite jobbigare...

en sista måltid

sitter här, med kniven i handen...är verkligen intresant hur ingen tror en när man säger att man ska ta ens liv..
får nog dock ta och välja en ny kniv, den här var slöare än slö.
och föräldrarna har kommit med pizza...är inte särskilt hungrig...men ja antar att ja borde hålla skenet uppe.
för i kväll slutar jag existera...det är inte värt att leva längre nu när jag inte får ha okami i mitt liv...han har skurit av all kontakt med mig, msn fb och troligen telefon...han sitter nog och deletar mina bilder och mitt telefon nummer från sin mobil och dator...och de kanske är för de bättre. varför ha bilder av någon som inte finns längre i ens liv...eller ett nummer som man aldrig mer kan ringa...

måste gå upp nu innan dom misstänker något

ska vänta på dej okami. om jag så får vänta tills världen gå under.

låsa in

från och med denna stund ska jag aldrig mer låta någon få reda på de tankar som snurrar i min skalle. jag ska låsa in allt i min själ, jag ska gömma undan dom och ska aldrig mer låta dom såra någon igen även om det äter upp mig inifrån, även om de resulterar i att jag tar mitt eget liv.
ingen annan än jag ska få veta de tankar som stormar i mitt inre...aldrig mer ska DU bli sårad

pest eller kolera

idag har varit en jobbig dag.
har mest spenderat min tid gråtandes i sängen, fick tvinga i mig maten. det är jobbigt att hålla skenet uppe även när man är hemma. är glad att mitt rum e praktiskt taget ljudisolerat när jag har dörren stängd...
när jag låg där och grät som bäst så börja jag fundera på om det var så värt att fortsätta finnas. jag menar, efter 10 år så kommer knappt någon komma ihåg en. och ingen skulle inrätta en minnes dag för mig...inte för att jag vill de, men det är dagens sanning. jag är bara en annan rubbad person i detta idiotiska samhälle för att inte tala om värld.
känns nästan som om samhället skulle dra nytta av att man dör. en mindre som snyltar på de.
i alla fall, jag ligger där och helt plötsligt när jag nuddar tändaren i fickan så får ja impulsen att tända eld på sängkläderna, vira in mig i det brinnande täcket och sen bara brinna upp. jag slutar tvärt gråta och sätter mig raskt upp i sängen och går upp och snor en cigarill från morsan och går ut och drar två halsbloss som går rakt till skallen. och yrseln får mig som att vakna upp och jag inser att inte fan ska jag låta samhället slippa undan mig.
sitter en stund ute på brunnen och går sen in och känner mig mycket bättre

pratar en stund med ryu, som somnar i örat på mig...och tar och spelar lite world of warcraft.

där jag hinner prata med okami en stund ^^
har verkligen saknat honom...har inte pratat så mycket den senaste tiden med honom...
tror lite av min deppighet ligger i det, för de känns som om han sakta men säkert byter ut mig mot någon där borta i Australien, till en vän som är närmare...
men jag antar att jag borde skaka av mig de hela...kan inte sitta här och deppa ihop för att han hittar någon annan att skratta med...jag vill att han ska vara lycklig. och jag skäms över de faktum att jag är avundsjuk på alla han är med där borta...
tittar jag på några av hans bilder på fb så kan jag inte annat än säga att de gör ont...jag blir arg på de faktum att jag blir arg över att han är med andra och är glad. skulle inte vara förvånad om det är ungefär så här de känns när man får reda på att någon man älskar är otrogen...jag hatar de faktum att jag vill slå ner dom andra i bilden...vare sig det är en tjej eller en kille...känner hur en del av min själ vrålar så högt att de ringer i öronen "HAN ÄR MIN!! BORT FRÅN HONOM!!" och i mina tankar så tänker jag olika elaka kommentarer om dom andra på bilden
antar att jag måste trampa ner, hacka sönder och gömma undan alla mina känslor för honom, bortsett från dom vänskapliga. för jag vet inte om jag klarar av mycket mer av de här...hatar att jag är så svartsjuk av mig...för ingen tycker om någon som e överdrivet svartsjuk.

och de som smärtar mest är det faktum att jag kanske inte kommer kunna kalla honom corazon längre...för mitt hjärta klarar inte av mer...bara tanken av att han ens sitter och håller om någon annan får mina tårar att falla och det gör fysiskt ont i kroppen. och jag blir galen av sorgen..
om det fortsätter så här så kommer jag nog dö av sorgen av att få reda på att han har hittat någon annan..

så okami...jag låser upp dina bojor nu och jag ger tillbaka ditt hjärta, för du vet som jag att vi kommer inte få varandra i det här livet. och jag vet att jag kommer hata mig själv tills jag dör för det här. men jag kan bara hoppas på att jag hittar dig i nästa liv...
jag kommer alltid älska dig...men jag måste tänka på vad som e bäst för mig och min hälsa...
i detta nu är jag glad över att du inte kan se mig nu, för jag skulle aldrig kunna gå igenom med det här med dig ansikte mot ansikte...
...förlåt mig...

vadå speciell?

sitter här och funderar lite över de "vänner" har sagt över åren. säger hur snäll och rar jag är, och hur dom kan lita på mig och hur jag tänker på andra före mig själv...
men nu sitter man då här...de enda som håller tystnaden borta är ljudet från spotify. msn är igång...men ingen skriver något. på fb kan några få lämna ett meddelande lite då och då...men annars är de tyst.
och ja antar att dom inte märker vilka som loggar in eller ut...men något kan man väll skriva så man inte känner sig som om man är den enda som försöker hålla kontakten.
de känns som åren i byn hel om igen. alla ler och säger att dom är ens vänner när man är ensam med dom, men så fort någon annan är där så får dom en och känna sig som femte hjulet, som ligger där i bagaget under golvet av bagageutrymmet och kommer endast fram om ett av hjulen försvinner.
jag antar väll att jag är paranoid, och dom få som läser de här kommer väll skriva extra snälla saker till en för att bevisa att man betyder massor för dom.
för att sen efter kanske en veckas tid glömma bort en igen.

själv försöker jag hålla kontakten med folk så gott jag kan. för varje vän är en extra bror eller syster.
men varför fortsätta när man kanske inte betyder så mycket för andra?
gör att man börjar fundera på att försvinna ett tag från msn, wow, fb ja till och med bloggen kanske till och med mobilen för att sen komma tillbaka efter en tid och se hur många som lägger märke till en eller har tagit bort en från sin vänner lista...
för vem vill vara det femte hjulet?

funderar...för de måste man göra ibland

sitter här och e extremt trött. trött i muskler å ben.
trött på att orka tänka, orkar inte tänka på okami eller ryu. just nu de enda ja kan tänka på är avsaknaden av en KARL!! inte bara för sexet, oooooh de hade vart härligt nu....utan mer saknaden av de motsatta könet.
killar tänker inte som vi tjejer. och jag som bara har haft killar som vänner behöver inte känna mig malplacerad bara för att ja inte kan något om sminkning eller mode eller annan tjafs. vilket resulterar i att ja sitter där som ett frågetecken och nickar å ler vid tillfällen.

men samtidigt så slåss ja mot impulser att skicka meddelande till okami..
hindrade mig från att skicka ett meddelande till honom igår

på tal om igår, farsan var tvungen å åka in på sjukan...och ja kan säga dej...om du ska in på akutmottagning, se till att de e så illa att du får åka ambulans för annars blir de att ta en kö lapp och vänta i 5 timmar innan en doktor ens har petat på dig och stolarna är inte ens bekväma, fan en ihop fällbar palla hade vart bekvämare... -_-'
ser inte fram emot den dag ja måste åka in -_-

och på tal om inget alls...sitter och funderar om ryu ens vill gifta sej. för varje gång ja tar upp de hela så får ja höra att ja har för bråttom. KLART JA BÖRJAR UNDRA! VA FAN 4 ÅR! ANDRA HAR GIFT SEJ FÖR MINDRE! VILL DU HA MIG ELLER INTE!

Krossas eller inte

sitter här och känner mig kall in till märgen. en ensam tår banar sin väg ner för min ena kind. den kommer nog snart få sällskap av fler.

okami har bestämt sig för att skjuta undan känslorna för mig. så det är väl lika bra jag gör det med.
för vad är det för ide att klamra sig fast vid något när man är den enda som klamrar sig fast?
det är lika bra å släppa taget och falla till marken och hoppas man inte skadas allt för allvarligt.
jag hade alltid tröst i att veta att han skulle finnas där, redo att fånga mig...men nu...nu vet jag inte om någon står där och jag är för högt upp för att se. så jag sluter mina ögon och väntar på vad som ska ske.

kommer jag landa med några få skador som kommer göra mig starkare?
eller kommer jag krossas och aldrig bli mig lik

en knut

sitter här och stirrar på min msn lista...stirrar på ett enda namn...okamis...vet inte va ja ska göra, ska ja skriva till honom? ska ja låta han vara?
har fått reda på att han kämpar me att försöka trycka ner sina känslor för mej. kan säga att jag gör de samma...men väljer att försöka skratta mej igenom de hela. även fast de gör så ont.

en halva av mej önskar att de inte hade gått så här långt mellan oss två, för då hade han inte behövt känna så här.
och en annan halva av mej är glad över att de blev som de blev...

ska ja ta modet till mej och skriva en rad? kommer han svara eller kommer han ignorera mej. kommer han bli glad eller kommer han bli arg för att ja stör...

dimma

ska göra mig i ordning för att gå och lägga mig.
inget chattande me okami i kväll...känner mig lite nedstämd över de, men inte så mycket jag kan göra åt de.
de e jobbigt å sakna en vän så mycket. måste medge att ja känner mig bitter över att han har vänner där borta, att han har roligt utan mig. men jag kan inte förvänta mig och be honom att han ska hålla sig borta från dom...det skulle bara vara egoistiskt och inte rätt.

känner mig ganska likgiltig till allt, bryr mig inte att jag är trött...känns bara som om inget har någon mening längre.
vill bara ta mig här ifrån. ja blir nedstämd för minsta lilla, tex när ryu sa att han skulle ringa och jag väntade i en timme tills jag intala mig själv att han inte skulle ringa.
då kändes det som något gick sönder inuti mig själv och det var som om en tjock dimma av likgiltighet la sej runt mig själv. och jag började fundera om jag verkligen älskar någon i mitt liv.
allt kändes så bittert och sen när okami logga in så försökte jag hålla fasaden uppe för jag vet att om jag låter likgiltigheten ta över så skulle vi börjar bråka...men förgäves...vi börjar bråka, och samma stund som bråket börjar så ångrar jag att jag lät de hända för jag visste att de jag sa inte var sant men vad som var gjort var gjort

börjar undra om de kanske är bättre att jag försvinner ut ur hans värld ett tag. kanske skulle göra att vi bråka mindre

nåja ska nog lägga mig innan farsan börjar gorma på mig
känns lite bittert...nu när okami har loggat in...aja

vill inte vara ensam mer

känner mej ensam...tårarna är inte långt borta så fort ja slappnar av...
önskar ja hade någon här...en nära vän...en pojkvän...

känns som om ja me var dag som går ger upp mer och mer.

tora hälsade på mej i fredas...
de va ganska skönt, saknar å ha en kille på besök.
saknar känna lukten av en kille. så jag passade på å "lukta" var ganska skönt. kände mej trygg och allt kändes inte så jobbigt
önskar bara att han hade hållt om mej...ville/vill verkligen gråta ut. men samtidigt vill ja inte att han ska se mej gråta, känner mej så svag då. hatar när ryu ser mej gråta och lite därför ja inte har gråtit inför okami.
för om ja visar mej svag så kanske dom drar nytta av de.

önskar månstråle var här...saknar hennes leende, saknar hennes kramar...saknar hela henne...
hon e de första tjej som ja har älskat och fortfarande älskar.....saknar henne så...

konstskola...

sitter här och funderar
funderar lite på vad ja ska göra (annat än sova)

funderar va ja ska göra med mitt liv.
är ja redo å börja en familj?
en del av mej skriker ja så högt att om de var en verklige person som skrek så skulle ja få tinnitus
men samtidigt är de en del av mej som säger lågt och sansat nej
och de konstiga är att det låga ordet hörs högre än skriket.

ja har fantiserat lite om ja ska söka till en högskola och gå konst linjen.
men har jag tillräckligt bra betyg?
jag vill ha möjlighet å lära mej mer om olika stilar, men även vara ute och resa för att se olika typer av tatueringar
för jag kan inte se mej göra annat än tatuera
om man inte bortser från att ta hand om djur.

vilket de än blir av de två valen bryr ja mej inte.
för jag brinner för båda sakerna
hade gärna varit en av dom som grundar djurpolis här i sverige. men ja vet inte om någon skulle vara intresserad.
men samtidigt vill jag fortsätta me min konst och lära mej mer.
har insett att konst-historia intresserar mej ^^'
och de även för att ja somna under en lektion. men ingen kan klandra mej
6timmar buss varje dag, så klart man känner sej sliten

så ja känner mej lite bitter över att ja inte kunde gå färdigt året :/

nä nu ska man sova, sen ska vi spå oss sj me kort å se om man ska söka till konstskola
måste erkänna att skolan som okami går på lockar, men ja vet inte om dom passar mej.

natt

har du glömt mig

har du glömt mig
du säger att du saknar mig
ja kan inte annat än le
men samtidigt gör det ont

är du verkligen ärlig,
när du säger att du saknar mig
är du säker,
när du säger att du aldrig skall glömma mig

för varje dag som går
känns allt blekare
för varje vecka som går
känns allt vagare

fanns du någonsin
eller var du bara en dröm
var leendet riktigt
eller var det bara månens sken

för var dag som går
undrar jag om du gråter för mig
för var vecka som går
undrar jag om du söker efter mig

gjorde jag rätt
som aldrig lät dig se mina tårar
gjorde jag rätt
som aldrig visa min sorg

gjorde jag rätt
i att släppa din hand
så därför
frågar jag dig nu

har du glömt mig
igår
just nu
för alltid

förhållanden

e trött...ska sova strax.
ååh kan riktigt höra hur sömnen lockar på mej.
just nu känns de som de enda stället ja hör hemma och tryggast...

han mer eller mindre insett att ja har förlorat..och de e lika bra att ja inser att ja får nöja mej me de som e...hur sorgset de än känns.

har även insett att ja å ryu har sjunkt tillbaka lite i dom gamla vanorna...de vi pratar om är inte mycke. våra samtal är inte som dom ja har me okami...dom verkar bara ta slut.
jag frågar va han har gjort under dagen å han svarar bara inget...va e de som saknas?...för när vi är me varandra...så känner ja mer trygg och ja blir glad. men samtidigt så känns de som om vi har tappat något efter vägen...

ja antar att ja är en person som får ut mest i ett förhållande om man har lite rollspel. bara så där så man livar upp tillvaron...
men ryu...han e inte så intresserad av sånt. så när ja inleder rollspel så är han inte så intresserad...om de nu inte handlar om sex...
vilket får mej att känna mej lite som ett sex objekt...

men de kanske är ja som svamlar...eller?

jobbig vecka..

sitter här och försöker hålla mej ifrån att ta pennan som ligger framför mej och köra den armen, eller för den delen en nål.

har spenderat mycket av min tid spelandes dragon age. mest för att hålla dom tankarna borta.
känner mer och mer att något saknas mej

With a smile I great the dawning day
with a smile I great you

Smiling I great the pain
smiling I great the darkness

Though the smile is plain
though the smile is frail

It’s the one thing that I cherries the most
it’s the one thing I’ll not give away

Because the smile is the one thing
that I can give to you, and you’ll give it back

FUCK!!

blev inga valpar...båda döda...ena dog i livmodern...andra var livlös när den kom ut...så ingen kirara för mej....ingen liten bäbis...

mitt liv

sitter här och begrundar lite smått över mitt liv.
ja kan inte säga att ja blir glad eller ledsen över de som har hänt mej. känner mej mer neutral.
funderar lite på om ja vill ha barn än.
och om ja ska vara ärlig...jag vet inte. visst blir ja de, så självklart behåller ja barnet.
men de ja vill ha just nu...de e en kram...och någon som låter mej gråta ut.
känns som om någon har satt en kork i min känslo-utlopps-rör....eller va man nu ska kalla de.
saknar dom stunder när ja var yngre då ja tog å skrek för allt jag var värd. känner hur de bubblar långt nere i magen bara vid tanken på att gå ut å bara släppa ut all spänning. all frustration.
om ja mins rätt så mådde jag bäst när jag hade fått "ryta"
ungefär som ja tror jorden (om den var en person) känner sej när ett åskoväder har dragit förbi.
som när alla delar av en kropp är redo för att ta in ny energi.
saknar den känslan...varför ja inte kan gå ut å ryta?
antar att ja e rädd för vad folk ska tänka

men borde ja de?
ja menar ingen känner mej här...hmm får se om ja gör något åt de här i veckan.

saknar okami...
men har kommit fram till att de e bäst att ja redan nu har ställt in mitt tanke sätt som så att han har någon annan.
hur smärtsamt de än är...men ja vet att de e bäst för oss båda.
men ja vet oxå att om han håller om mej och viskar sweet nothings i mitt öra så vet ja inte....
nej! kan inte tänka så...
han är en vän...min bästa vän...en vän ja älskar mer än mitt eget liv....åh gud...ja e körd...

valpar?

sitter här mitt i natten och väntar på att något ska hända eller inte hända me kira. hennes do day var igår...hoppas valparna kommer snart...annars vet ja inte va som kommer hända...
har funderat lite på namn...men ja tror ja väntar tills ja vet hur många och kön på valparna.

e lite trött...få se om ja orkar hålla mej vaken..om inte så kan ja alltid somna här.

nåja tillbaka till vakandet
baibai

Flicka ni glömde bort

ja då var ja här...åter igen me ett inte allt för glatt inlägg...borde skriva att den här bloggen e till för allt skit i mitt liv...

känns som om ja är på väg tillbaka i min rutin och roll som "flickan vi glömde bort"
bara tanken får mej att börja gråta. ska försöka hålla mej från att gråta tills ja har skrivit klart.

så här e de.
ja bort mitt ute i ödemarken. har inga vänner här och tror inte att chansen finns att ja kommer hitta några.
eftersom ja inte har nå pengar till pengar till mobilen så kan ja inte ringa till mina vänner, eller ens ryu...
enda sättet för mej att prata me mina vänner är via msn...varje dag får ja höra från min farsa massa gliringar om att ja spenderar för mycke tid på nätet. att ja endas går ut från mitt rum för att äta och gå på toa.
och de som gör mest ont är att de e sant...
men va ska man göra när enda sättet för att få kontakt me folk är via datorn i ens rum?

har insett nu den sista tiden att de kanske inte är värt ett dyft..
har till och med blivit utskälld för att inte ha hört av mej av en "vän" ja försökte, jag skickade meddelanden till hennes mobil. och om hon bytte nummer så kan ja inte rå för att ja inte har de.
dessutom om hon var så anjelägen att prata, varför hörde hon inte av sej till mej?

vilket leder mej till varför är de ingen som ringer till mej? är ja bara en störande person som skriver till dom på msn?
vill dom ens ha något me mej å göra?

funderar på att ta ut mitt sim-kort, lämna in mobilen till ryu. efter som de e hans då min gick sönder.
va e de för ide å ha en mobil om ingen ringer till en.

har intalat mej i snart 4 år att, dom e bara upptagna, dom kanske har tappat bort nummret...
men nu inser ja. dom vill inte ha me en å göra...
så ja ska göra som dom vill och sluta ladda mobilen låta den dö och sen får de vara me de.
orkar inte leva i en lögn längre..och orkar inte vänta på samtal som aldrig kommer...

trodde att min roll som "flickan vi glömde bort" slutade sista dan ja fick utstå mobbingen i låg å högstadiet. men tydligen är de den enda rollen ja e bra på att ha...

inte så farligt

ja då har man gjort sin första gynekologundersökning, trodde de skulle vara värre. hade ja veta de här så skulle inte inte ha känt mej som en 5 åring å velat att mamma ska hålla handen under de läskiga.

faast kan inte säga att de var de roligast ja har varit med om. jamenar få plask uppkörd i sej å sen bli petad där inne me en "glasspinne" för att sen bli "skrubbad" me något som liknar lite diskborsten man använder för att kunna komma åt i trånga områden eller en piprensare. de e inte så man blir helt salig.
tror inte underlivet gilla de heller. kändes lite små irriterat när ja åkte hem.

nåja, nu e de gjort ^^

och kira ska valpa snart, enda dåliga e att hon har skadat nacken på något sätt. hon har jätte ont :/
hoppas de löser sej

urk..trött...funderar om ja ska ta en tuppis...aja får se va ja gör
ha de bäst

Rädd

ja har gjort de igen...jag bara lämnade okami, bara så där..
har är säkert arg...eller iriterad...men ja hoppas han kan förstå.

förstå varför ja känner mej så kluven.
för ja vet att innan han kommer tillbaka så kommer han ha hittat någon annan. någon annan att hålla om, trösta och skratta tillsammans med.
och ja vet att ja borde vara glad, och ja är glad..men samtidigt är ja ledsen.

alla ni som har fått höra nyheterna att erat ex har hittat en annan, ni kan säkert förstå hur ja känner mej. speciellt om det ex-ett var en speciell person..
man vet att man borde vara glad för dennes skull..men samtidigt så vill man på någon nivå att personen inte ska hitta någon annan, för så fort dom gör de...så känner man sej så förbrukad och utbytbar...

och ja, varför känner ja så? ja har ju en pojkvän. en som verkligen älskar mej och som vill mej väl.
och ja älskar honom, älskar honom mer än luften ja andas. när ja är med honom så känns de som om alla mina problem smälter bort.

men med okami...med honom känns de som om ja har hittat något som ja har tappat bort för länge sedan.
och när ja tänker efter, så, så bryr ja mej inte så mycket i om de e han ja spenderar hela mitt liv med. så länge han finns med som en del av det.
skulle inte vara förvånad om i våra tidigare liv att vi har varit ett par eller bror å syster eller förälder och barn.

ja borde vara glad. har två personer som bryr sej om mej.

tack..tack okami och ryu för att ni finns.
och ja ber till Lamini att ni alltid ska finnas kvar.

*suckar*

antar att ja har gjort de igen...har gjort okami arg igen...
kanske lika bra att ja inte skriver något alls till någon...verkar som om ja bara göra folk arga...

får en å undra om de ens är värt å logga in mer...jamenar ingen skriver till en om man inte inleder me något samtal.
undra om folk ens skulle märka om man inte logga in på en månad...

vet inte hur många fler bråk å gräl ja klarar av, känns alltid som om en snara läggs runt min hals och ja får alltid god lust å hoppa ner på spåret. de tär på mej, och ja vet inte hur mycke mitt psyke klarar av längre.

kanske man behöver en paus från alla

eller så kanske de inte spelar någon roll, allt kanske e mitt fel...kanske lika bra att man börjar nicka och hålla med

SÖMN!

ja se här e jag...igen
tänkte ja skulle skriva något innan ja lägger mej...så....något ^^'

kom ner koppla upp mej och vem ser ja e inloggad på msn, jo okami. men eftersom ja har satt min status som off så viste han inte att ja logga in
och precis när ja skickar iväg ett meddelande så ser ja hur han loggar ut.
typiskt ^^'

nåja, han har skola att fokuser på och jag....jag har...inget
urk mitt liv är så trist just nu...har igen lust att jobba, har ingen lust att plugga...
men ja vill resa bort...ja vill ha semester...eller igentligen, ja vill ha ett eget liv. ja vill starta eget, men ja har inte pengar för de och enligt psykologen så har ja inte vad som krävs för att starta eget...
känner dock att de kanske inte stämmer helt. men aja

har mått illa den senaste tiden. har inte känt för att äta eller något alls...
blir illamående av tanken av mat
men så fort ja sätter något i munnen så kan ja inte få stop på ätandet...

nä kanske man ska sova nu. e trött
så ha de bra alla

Gud är en man

ännu en sömnlös natt...
dels pga extrem mensvärk och dels ja var naiv nog å tro att ja kanske skulle få en skymt av okami.
men ingen okami, bara massa kramper.

installerade warhammer på datorn igen, vill fortfarande jätte gärna börja spela, men fortfarande så funkar de piss på min dator...
så spelade ett gratis online spel, rätt så kul faktiskt. Atlantica

under hela dan har ja funderat på om ja skulle skriva ett litet meddelande till okami...men hindrar mej alltid. de kanske är så att han tycker att han behöver en stund utan en tjatande m-chan. som på ett eller annat sätt sårar honom.

funderar om ja ska ta en paus från datorn ett tag...eller ja, kan sitta på den här bärbara och skriva om ja vill. men att ja tar en paus från nätet, bortsätt från om ja ska skriva något i bloggen.
inte för att någon läser, men man måste ju få ventilera sina tankar.

och okami om du skulle läsa de här, så kan du väll skriva ett litet meddelande på fb eller e-post...ja blite orolig när ja inte hör något från mina bästa vänner...

och jag har i natt kommit fram till att gud är en man!
för de e då fan bara män som skulle komma på att vi kvinnor ska ha ont en gång i månaden och att när vi ska föda så gör de ont som fan sj. som en nära vän sa till mej "som att skita ut en basketboll"

nåja nu ska ja se om ja får någon sömn
och ja hoppas dom här värktabletterna börjar värka
ha de bäst

Tänk om..

tja
har tillbringat hela början av dagen me mens smärtor, men de e bara å bita ihop även om de känns lockande å bara ligga i sängen och böla.
men världen stannar inte upp för att du har ont.

såg på americas dance...något, iallafall de fick mej att verkligen vilja dansa, men kan inte dansa även om mitt liv hängde på de.
men ja vet att ja skulle klara av de, behöver bara någon som lär mej tekniken, för ja tror ja skulle vara bra på de. eftersom ja e bra på att sjunga, idol material enligt vissa ;), och man behöver rytm för att sjunga.

och när ja ligger där så kryper massa små tankar fram under ytan.
de fick mej å tänka på alla polare som har kommit och gått.

om vi tar tex idioten som var båda min och okamis vän. hade de gått annorlunda till om jag inte hade sagt något till okami om de han gjorde? skulle dom fortfarande vara vänner? och skulle han sen vräkt ur sej allt och gett mej skulden vilket hade resulterat i att jag och okami hade slutat prata..

och sen har vi egotrippade mendoza...ni kanske undrar varför ja väljer ordet egotrippad, jo de e för att han tog 3 timmar på sej för att göra sej i ordning för att gå ut och jogga. allt var tvungen å se snyggt ut...han plockade sitt brösthår...de lilla han hade...och raka benen...
man fundera lite om han kanske var en kvinna längst inne...men sen får man höra hur han behandlar tjejer...och hur han behandla mej...
för de första han försökte stjäla mej från ryu...viiiiiiilket inte gick som han hade planerat så han gick från att vara snälla å trevligt till att kalla mej egoistisk och att ja satte mej före alla andra på loppet av en dag...
hade de gått annorlunda till om ja hade gett upp ryu för honom? hade han skött sej eller hade han dumpat mej vid första bästa kjoltyg som kommer och lyfter på sin kjol?

ja du...vem vet, man kanske gjorde bra val...

har inte hört något från okami på ett tag...hoppas han har de bra.

trött

sitter här och försöker hålla ögonen öppna, de svider och kliar i ögonen.
dom e lite torra efter att ja grät i går kväll.

sitter och hoppas att okami ska logga in...är lite orolig att han fortfarande är arg på mej...inte för att ja klandrar honom.
ja vet att ja kan vara lite ägande, men ja tror de har bara med saken att göra att jag är orolig att om ja släpper taget helt så kommer han försvinna...måste lära mej släppa taget och lita på att han kommer tillbaka.
men sen hur ändrar man på något som man har varit en del av en under hela ens liv?

är så trött, så trött på, på mitt vanliga jag. vill vara den som folk ser mej som...inte som den jag är...
önskar de fanns ett sätt...man jag antar att de inte finns...

undra om ryu loggar in snart?
saknar honom...
känns lite udda att sakna två personer. men ändå, bom e båda lika viktiga för mej.
om inte så e den ena mer viktigare än den andra.

nä nu ska ja ta och försöka vakna.
ska äta vofflor ^^
och ja borde verkligen skriva lite muntrare saker här i bloggen.

justja har ja berättat att våran hund ska få valpar?
"doktorn" såg minst två så vi hoppas iallafall på fler men vi får se ^^
några få veckor kvar. är lite orolig, borde vi ha vetrinärens nummer framme utifall att vi måste ringa?
nåja några veckor kvar för förberedelser ^^
ska bli så kul å se dom vita små "nallarna" ^^

nåja ha de bäst

mår illa

du har gjort de igen din idiot...du e verkligen en egoistisk jävla hora...

varför måste ja göra som ja gör?...
jag försöker verkligen få fram de värsta i en person...
jag vill verkligen att dom ska hata mej...lika mycke som jag hatar mej sj...

mår illa, vill kräkas...är pratiskt taget liv rädd att ja ska förlora en vän till...gör ja de så vet ja inte va ja ska göra...
borde ja gå ut u kylan och bara tyna bort?

ja vet att en blir gladare då...okami...då slipper han mej...

förvirrad

okami har blivit känslig den senaste tiden.
hade vårat största bråk...eller ja vet inte om de var ett bråk, hängde inte riktigt me i vad som händer.

han hade tydligen läst min blogg och blivit arg, eller så antog han utmaningen. vet inte, förstår mej knappt på honom just nu.
har han gått från att tycka om mej till att hata mej?
skulle inte bli förvånad om han gjort de. han skulle inte ha blivit den första.

nu börjar oron sätta in.
vill han verkligen inte ha något me mej å göra? borde ja känna mej lessen eller glad?...kan inte säga att ja känner något. kommer säkert bli lessen framåt veckan. men nu? känner ja mej mer förvirrad. för om de där var monstret han prata om så kan ja inte tycka att de var så farligt.
de var mer som en katt som blivit skrämd och försöker göra sej större än va de e...

men ja hoppas verkligen inte att de här va sista gången som ja hörde från okami...

starta krig med mej

sitter här och är allmänt depp...tårarna är inte långt borta...okami logga in..mest för att säga natt...vet att tiden är annorlunda där än här...men klev upp tidigare bara för att kunna prata me honom...bara för att sen få ett natt och sen logga han... borde ja vara arg? har ja rätt att bli de?

han påstår att hans "monster" skulle lätt kunna bryta ner mej. men ja skulle vilja se honom försöka. för har en tendens att bli lika hård nackad som jag är lätt sårad.

säger bara till ditt "monster" gör ditt bästa.

måste hålla tillbaka mej för att inte skriva massa taskiga saker i hans chatt ruta nu när han e off...vill bara få ur mej allt jävla skit...eftersom ja inte får göra sår på mina underarmar längre...
hatar min ilska...måste lära mej hålle de under kontroll..

din lögnaktiga....

varför vräker du bara ur dej lögner? fattar du inte att du bara sårar honom? du vet sj att du inte älskar honom mindre, inte en enda kubik millimeter av ditt hjärta älskar honom mindre.
för varför skulle du annars viska hans namn lågt i kudden när du har sex me ryu? varför skulle du annars lova att ett av dina barn ska till hälften vara hans?
varför skulle du annars ha blivit så svart sjuk när du fick reda på att han hade haft ett äventyr med en annan kille?
kan du inte bara fatta att du älskar honom lika starkt som ryu?
och de enda som höll dej från att ta honom till din är för att du vill inte vara en börda för honom, du vill låta honom leva sitt liv och sen på sina villkor välja om han är redo för att bli "vuxen"

allt detta snurrar i min skalle i detta ögonblick. och de som oroar mej mes är, hur kylig kommer han vara mot mej. kommer hans ens prata med mej...
han kanske i detta nu går ut på stan och hittar någon som han kan älska mer... en som får honom att stanna kvar, för han anser att han inte har något eller någon värd att ta sej tillbaka till.

om ja tar mitt liv nu. då slipper okami och ryu bli sårade. dom båda kanske blir vänner för nu kanske dom båda har något som dom båda saknar..
om nu dom verkligen skulle sakna mej..
tror inte ens jag sj skulle sakna mej om ja försvan...

få se om ja skrivaer något nästa natt. man kan ju hålla tummarna för att snön inte slutar falla...

vilsen i kaksmeten

ja vill först starta detta inlägg me, tack serran *många kramar å pussar* för att du hjälpte mej fixa datorn ^^
yay kan sitta vi min stationära och slippa morra åt bärbara när den hänger sej så fort ja öppnar en sida

nåja

tillbaka till livet och dess kringelkrokar.

har känt mej riktigt hängig den sista tiden, dels för ja känner mej sjuk och dels för att okami inte är lika påtaglig i mitt liv.
för att vara ärlig känns de inte lika farligt nu som innan...men ja vet att om ja pratar me honom så kommer ja börja gråta...är inte nog stark än.

har insett att de e dags för mej å släppa taget. om han vill stanna i australien så får han göra de. jag kan inte styra hans liv. ja kommer säkert bli lessen och kommer nog vara de i en månadstid, kanske mer. men ja måste låta honom leva sitt liv. vill inte vara en som leder till att han gör något han ångrar.

har börjar rita lite mer igen, känns ganska skönt, känns som om min oro lämnar min kropp via pennan. har oxå börjat skriva igen, så vem vet de kanske blir något av mej tillslut ^^'

men samtidigt undrar ja om de e ok å lämna allt åt ödet...känner mej maktlös och ja kan inte annat än funderar om de verkligen e så att ja kommer hamna i helvetet och inte kommer födas om...

ödet får avgöra

väntar..

sen natt igen...lika ovillig å sova. känns som om ja måste sitta uppe, de e något ja väntar på...men vet inte vad.
kan någon säga va de e ja väntar på?

kan inte sova

klockan e 4 på natten...och ja kan inte sova...
känner mej trött men kan bara inte förmå mej å somna...

pratade me okami i dag, klockan var väll kring 23, där var klockan ca 10
när jag såg att han logga in så blev ja över lycklig, och svor över att min bärbara inte löd mej på engång.
tror inte han förstår hur mycke ja saknar honom...
vi pratade via skype, och för att hindra mej sj från att berätta för honom hur dåligt ja mådde just då så bad ja honom dra in min kusin.
vi pratade tills han var tvungen å logga ut.

har nog aldrig känt mej så lättad över att ett samtal tog slut. är jobbigt å hålla saker för sej sj...men ibland måste man
ja ville inte berätta för honom att ja grät mej till sömns under natten till igår.
de var som om någon slog mej i huvudet med extrem sorgsenhet och ja kunde inget annat än börja gråta...just under den stunden så önskade jag att allt bara var en drömm och att min bästaste vän aldrig hade åkt iväg...
de e som om jag först nu inser att han är borta...han är inte en bussresa bort...han är på andra sidan jorden...och chansen finns att ja aldrig kommer få se honom igen...
är livrädd att han ska glömma bort mej..och att någon annan ska peta bort mej ur han hjärta...
är så rädd att ja mår illa...
kan ja inte vakna nu? för de här e bara en dröm...eller hur?

om ja håller mej vaken och lägger mej vid 16-17 så vaknar ja kanske 23 och de e då han kliver upp, så ja skulle vakna och sova under samma tider som han. då kanske de inte skulle kännas så jobbigt

nä nu måste ja ta och försöka sova...nacken gör ont som fan

tyst

då sitter man här
men volymen nästan på max på musiken. men ändå kan de inte hålla tillbaka tyssnaden. hur ja saknar å höra ljudet av andra, höra skratt, eller helt enkelt andetag.
trodde aldrig att de skulle kännas så här att vara ensam.
att bo tillsammans med någon har verkligen satt sina spår.
minns hur ja störde mej på att ryu satt och spela data spel, framför att spendera tid me mej. men nu inser jag att ja saknar de. de var hans sätt att vara me mej. *ler* fan va ja saknar honom just nu...han leende, hans skratt och hans barnsliga upptåg.

men ja saknar även något annat...längtar så mycke efter att barn...och dels därför som ja inte vågar ta testet. är rädd att ja inte ska vara gravid. är ja inte de kommer ja garanterat bryta ihop i tårar när ja e ensam i mitt rum.
vill de så hett...men ryu...han vill inte, inte nu...de e för tidigt, vi har inget jobb, ingen ekonomi att tala om, vi har ingenstans å bo...de e helt enkelt för tidigt.
men för mej så känns som problemen så små...för ja vet att vi skulle klara oss, ja vet att allt skulle ordna sej. och jag tror att jag skulle må bra av att ha ett barn.
ja känner de inne i mej, jag vet att mina humör svängningar skulle avta.

de känns som om att ja i mina tidigare liv, aldrig fick möjlighet å föda ett barn, eller att barnet dog i tidig ålder, eller att ja dog i barnafödsel. ja ärligt talat hungrar efter ett barn. vill så gärna ha ett och de gör mej bara argare att ryu inte tror att ja e redo...
men hur vet man att man e redo eller inte?

är jag ensam?

de har nu gått 2 dagar sen ja hörde något från okami...och de känns som om ett svart hål försöker äta upp mej levade.
känns som alla undviker mej...har fått tid för magnet-röntgen för min handled. som gör ont som fan just nu, strålar ut i knogarna.

om 3 dagar åker han...och om tre dagar fyller ryu 23...och ja kanske e gravid.
allt händer så fort. har ingen aning om vart ja ska gå. vet inte till vem ja ska vända mej till. vet att de ja har gjort inte är rätt. de här får bli en hemlighet som ja får bära me mej tills jag dör.

funderar just nu, när ingen hör av sej..skulle någon märka om ja bara försvann? hur länge skulle de dröja tills man endast kan bli ihågkommen med hjälp av foton.
tänk om den m-chan som alla känner skulle försvinna...skulle någon leta efter henne? skulle någon bry sej....

Mitt lilla hörn..

ja trodde aldrig att den här dagen skulle komma så snabbt..och ja trodde att ja skulle vara bättre förberedd...
nu undrar ni säkert "vad? vad har hänt?" och ni ska få veta...även om ja tror ni kommer tycka "men ååååh människa...lägg av...skaffa ett liv"

okami, min kära lilla okami...har hittat sej någon i sin närhet att vara med. för att respektera okami och den han har valt ut så ska ja inte gå mer in på de men kan säga de lilla att okami testa gräset på andra sidan vägen, och han gilla de han fick smaka.
och ja vet att ja borde vara glad, och ja håller skenet uppe. ja ler å skrattar, men ju längre de går...desto ondare gör de..
de spelar ingen roll vad han säger. ja vet att han kommer stänga in mej i ett hörn i sitt hjärta. och ja kommer nog stänga in honom i ett hörn i mitt.
ja hatar verkligen att ja skulle reagera så här...hatar min svartsjuka sida. hon e grym och elak.
en del av mej vill ha honom för mej sj och ja vaktar på honom som en ilsken hund.
ja måste lära mej att släppa taget. han är inte min, han var aldrig min och skulle aldrig bli min. så ja har ingen rätt att bli avundsjuk.
men varför hatar ja då tanken av att någon annan får känna hans läppar mot sin hud, känna hans händer varsamt men ändå hårdhänt smeka dennes kropp...
ja hatar de här sidan av mej...

så till dej som har...tagit honom ifrån mej...tack, ja vet att ja kommer tacka dej någon dag framöver...men just nu...så hatar ja dej mer än va ja någonsin skulle tro ja kunde hata någon.

va händer mer?...
jo ska hålla en avskedsfest för okami, han åker den 13/2 till australien och kommer vara borta i 3 år...troligen mer...troligen kommer ja inte se honom igen...men ja försöker intala mej sj att han kommer tillbaka...
vi har ju våra tatueringar å skaffa ihop *ler blekt*

nåja tillbaka till festen.
försöker få okamis bror tora å komma...vilket komemr bli svårt, då hans flickvän verkar inte låta honom tänka sj...ooooch har kommit fram till att hon med nöd och näppe tolererar mej. till alla andra kan hon skriva långa rader men till mej...de går inte...

nåja, ja ska iallfall supa mej full på festen. behöver glömma bort allt...

ha ett bättre liv än mej
och skaffa er inga älskare...dom gör er elaka

1987-2017?

sitter och funderar över livet...kom och tänka på en sak, en sak som skrämmer mig. mer än allt annat...
nu är de så att ja är överviktig...100kg+ och ja är 164cm lång...så ja är liten å kort...*ler bittert för mig själv* liten men naggande god som jag brukar säga...
hela min familj lider av fetma...
vilket har lett till att min bror fick en hjärtinfarkt vid ålder 32-34...och de skrämmer mig...
tänk om samma sak händer mig?
tänk om ja får en infarkt och dör...har redan lätta problem med hjärtat...
men inget allvarligare än stickningar i bröstkorgen och ökad hjärtrytm när jag går upp för en trappa.
sen har vi mina knän...dom varnar redan nu för att ja väger för mycket

skulle verkligen behöva ha någon som kan hjälpa mig komma igång...
bad tora (tiger), okamis bror om hjälp. men kom snabbt på att han lär inte ha tid, så ja bad honom glömma bort de hela. vilket inte lär bli så svårt.

få se om man klarar av att gå ner i vikt...för än så länge ser de ganska mörkt ut...

tack

tack okami för att du visa mej att man verkligen blir svag av känslor ^^
så från och med nu låser jag in dom igen och kastar bort nyckeln.
den enda man ska lita på är en sj...om ens de

tack för att du fick mej å inse de

Varför?

varför bygger du upp muren?
är de för att du inte ska bli lika sårad när du åker?
vet du inte att de du gör sårar mej mer än om du skulle sitta och kalla mej för idiot och hora...
hur ska ja veta att du vill vara min vän, när du distanserar dej?
snälla kom tillbaka min underbara okami, den som är min stöttepelare och käraste vän...

sluta...

sluta ljug för dej sj...de gör fortfarande ont...

Om ja kunde så skulle jag..

sitter i "min lilla bunker" nere i källaren hos mina föräldrar.
funderar på allt och inget...känner mej vilsnare än va ja har gjort innan..
har ja gjort rätt val?
kan man ångra sej?
finns de möjlighet?

ja vet att jag har gjort rätt val...men varför gör de så ont? känns som om vid varje dag som går slits ett stycke av mitt hjärta ut, bara för att han försvinner...
de är me ett bitterljuvt leende som ja ser tillbaka på de som vi har varit med om tillsammans.
trodde aldrig att någon skulle ta sej in så djupt i mitt hjärta på så kort tid som han gjorde.

okami...inser du att du lyckades ta dej lika djupt som ryu lyckades på 4 år?...men du klara de på mindre än ett år..
ja är liv rädd för va som händer när du kommer tillbaka, har du någon annan. har ja fortfarande en liten plats i ditt hjärta...eller kommer du sparka ut mej bara för att tanken av mej gör för ont...
kärlek, kärlek är både den ljuvaste sötman som finns, men samtidigt har den en bitter eftersmak.
är detta den bittra eftersmaken ja känner av vårat smakprov av kärlek?

om ja kunde så skulle ja gå i celibat...ja vill inte smaka mer kärlek...inte om den ska vara så bitter efter.
men samtidigt så vet jag att ja inte kan...ryu älskar mej mer än sitt eget liv...och jag själv älskar honom, men samtidigt känns de som om jag sviker er båda när mitt hjärta kan rymma kärlek för två. och de som gör att ja skäms ännu mer av...är att jag inte skämdes en sekund när ja drack ur två bägare...

nåja tillbaka till mitt liv som är i ett virrvarr

så, hur har din da varit?

tom..

är de något som är fel på mej? är de något alvarligt fel på mej?

tommare än så här kan man inte känna sej.
har ja valt rätt har ja valt fel?
ingen återvändå...

kylig

god jul å allt de där åt er som läser
de har varit en rätt så skönt jullov, har haft ryu på besök ^^
har myst å haft oss och bara varigt me varandra

för några dagar sen kom okami tillbaka från egypten...ja var helt överlycklig när han kom tillbaka, har saknat honom så...och de första som händer är...han e kyligare än is mot mej....
kände mej rent av hatad...ville bara stänga av msn och aldrig logga in igen...
lite senare så bad han om ursäkt...men skadan e redan gjord...
jag höll god min och sa att de inte gjorde något, men igentligen så sved de som fan i hjärtat...bara för att de inte blev han och jag...måste de då gå ut över våran vänskap....
och bara för att de hände så känner jag hur vi glider ifrån varandra...och ja vill inte...om ryu inte hade varit här och fått mej å tänka på annat så skulle ja nog bara sitta ner i mitt rum och skriva på datorn eller spela wow...

är nog därför ja har varit så nere den senaste tiden, men ja måste hålla god min. livet går vidare, ja kan inte låta de här dra ner mej. för jag vet inte om ja skulle klara av å ta mej upp igen. de e därför ja funderar på att försöka bli gravid, för då kan ja inte sitta och tänka på allt utan ja måste fokusera på barnet.

får se om de blir något me de, har mått illa sen nyår, så vem vet. men ja tror inte de går så fort

nåja ha de bäst och ha de bättre än mej
baibai